21. feb, 2022

En puzzle-bit bort från ångesten

Jag är en av den växande skaror människor som levt länge med ångest-påslag. Med facit i hand kan jag se att ångesten tagit sig olika uttryck genom hela livet. Ibland mer fysiskt och ibland mer psykiskt och ibland mer socialt. Senaste två åren ungefär har den kommit mer som en objuden men väldigt bekant gäst som jag inte känt som en del av mej själv men tvingats leva med som en slags invand reflex. Det fysiskt obehagliga har funnits där utan att jag låtit känslan påverka mej. När ångpåslaget kommit så har jag tänkt: "Men inte nu igen, ja, ja, känslan är snart över."

Igår kväll när ett ångestpåslag var på gång så frågade jag min man: "Undrar hur länge man kan ha de här ångestpåslagen innan det börjar bli farligt." Man tänker ju till exempel att till sist kanske man får en infarkt eller nåt.

"Jag vet inte", svarade han. (Nästa omöjliga fråga tack...)

Efter en stund så kom det en tanke för mej som en blixt från en klar himmel och jag sade spontant till min man:

"Men du, jag tror att jag kan bli av med ångesten om jag börjar våga vara mer av mej själv!"

"Det tror jag att du kan ha alldeles rätt i", sade han. " kan det faktiskt vara."

Och nu har jag levt med en ny starkare känsla hela natten att det kan vara så det ligger till.

Har du liksom jag vuxit upp i miljöer där du fått lära dej att du är ingenting så tar det verkligen tid att få inse att man visst är någon. På riktigt, riktigt fick jag den upplevelsen när jag fick börja inse att jag är en skapad människa av Gud med en mening och en plats i hans ögon. Tack och lov fanns det också människor under uppväxten som blev som livlinor på vägen till att kunna stå på egna fötter med Gud. Jag tror att Gud Fader såg till att dessa människor spädde ut det mörker som man fick genomleva så att det mörka stundom fick bli bli mindre mörkt och stundom riktigt ljust.

Gud är inte jantelagen. Gud har skapat dej och mej med en mening att vara någon. Du är någon och jag är någon och när vi är det viker ångesten åt sidan. Eller hur?

Det tar tid att inse den rätten, att få vara den man är tänkt att vara. Gud står på din sida medan du upptäcker det.

Vi hörs!

/Ulrika